"You know what Jenny? I've always been in love with you, even though you were togheter with Liam, I stilled liked you, and cared for you, and I was scared this would happend. You getting hurt, I hate to see you cry" sa jag sedan och kollade på henne.
"And I think... I've always been in love with you too, and that I just tried to hide it." sa hon och kollade rakt in i mina ögon. Sedan la jag armarna om hennes midja och placerade händerna på hennes svank, drog henne intill mig och kysste hennes blöta läppar i regnet som öste ner från himlen.

~~~ 

Liam's P.O.V


När Niall sprungit förbi mig blev jag rasande, inte på honom, men på mig själv, jag sparkade till närmaste stol och jag var nära på att börja gråta. Jenny hade sett mig med Danielle och allt var mitt fel, att jag inte berättade precis när allt började, då skulle det inte vara såhär, hon hatade mig, min flickvä... mitt ex, troligtvis, hon ville nog aldrig ses med mig igen. Båda mina bästavänner hatade nu mig och Helena... hon låg på sjukhus.. jag kunde inte tro det... Jag hade verkligen förstört inte bara för mig själv utan för alla andra också. Jag drog mig i håret av ilska och bara försökte hålla tårarna inne. Helt plötsligt hör jag någon knacka bakom mig, jag vänder mig om i ett ryck och ser Danielle stå där. Hon har rödkantade ögon och kollar besviket på mig. Inte hon också.
"I heard your talk with Niall... Is it true?" sa hon lågt. Nej fan, hon hade hört allt, jag var så körd.
"Danielle, i'm sorry, I wanted to tell you, and her, and everyone, cause when I first saw you, it was like anyone else in the room disapeared" sa jag.
"But you lied... I didn't thought you would do that Liam, you seemed like a nice, caring, true guy" sa hon besviket
"Please Danielle, I'm really really sorry, I screwed up because I was falling for you, and I just couldn't stand not being with you... And now... you are one of the few who still wants to be with me, well.. if you still want to be with me" sa jag och kollade ner i golvet. 
"I don't know Liam, I had this one guy before you, and he was cheathing on me so much, and I didn't even know... When I found out about it I was so... disappointed, he really hurted me, And I just don't know if you will do the same..." sa hon med lugn, men ändå låg bruten röst. Jag ville hålla om henne och säga att jag inte är den personen, jag ville bara att hon skulle förstå. Orden jag ville säga snurrade runt i huvudet och jag stod där med öppen mun som om jag ville säga nåt men inget kom ut.
"But... I only want you.." viskade jag tillslut. Det var allt jag fick ur mig, jag hade ett helt föredrag om vilken idiot jag var som inte sagt nåt och gjort som jag gjort, men just dom orden var det enda jag fick ur mig. Jag kollade upp och såg att hon kollade in i väggen, som om hon stod och studerade den vitmålade väggen, som om hon såg en liten färgfläck eller nånting på den där förbannade väggen. Hon stod tyst ett tag och det var så spänt mellan oss att man nästan kunde skära i luften. Hon tog ett djupt suckande andetag och vände sig mot mig.
"Really? Do you mean it?" frågade hon seriöst och borrade in sina ögon i mina. Hennes vackra bruna ögon tog musten ur mig men jag nickade.
"Yes, I really do" svarade jag långsamt. Hon granskade mig några sekunder, som om hon kunde se på mitt kroppsspråk om jag ljög eller inte. Hon andades ut och tog några små steg mot mig och tog sedan tag i mina händer.
"Okay, I believe you this time. If you screw it up one more time, it's over okay?" sa hon och kollade på mig. Jag ville bara luta mig fram och kyssa hennes fylliga läppar men jag hindrade mig själv att göra det.
"I promise... My lovely princess" sa jag sedan och smålog lite. Jag såg att de allvarliga rann av hennes ansikte och hon också log. Hon släppte mina händer och gav mig en mjuk kram istället. Jag önskar jag kunde stanna här för evigt.
"But..." sa hon och avbröt våran kram. Jag kollade frågande på henne.
"You need to solve this, especially with Niall, you are in a band togheter, and you guys are on the x-factor, not so good if you fight during the competition..." sa hon sen. Jag kollade på henne och nickade.
"Yeah you're right... But not today, today I just wanna spend time with you" svarade jag sedan och smålog lite, Danielle himlade med ögonen och skrattade lite.
"Yeah yeah, okay then" sa hon med ett busigt leende på läpparna. Jag log åt henne och lutade mig sedan framåt och kysste henne. Hon kysste tillbaka och jag drog henne lätt intill mig och höll om henne medan jag fortsatte kyssa hennes underbara läppar.


Helenas P.O.V

Jag log lätt åt sjuksköterskan som precis var påväg på att lämna rummet. Hade tagit blodprov, som vanligt.
Jag var trött på att ligga här nu, jag hade varit här alldeles för länge. Men om jag ska vara ärlig så kände jag mig faktiskt bättre, hade inte lika ont längre, jag kunde både sitta rakt upp, stå och gå utan att det gjorde direkt ont. Jag tror jag verkligen är på bättringsvägen. Jag tog upp telefonen och slog in ett välkänt telefonnummer och la sedan luren mot örat.
"Jenny här!" svarade en röst i andra änden. Jag log när jag fick höra hennes röst, kändes som år sedan.
"Gissa vem." sa jag. Jag hörde hur hon drog efter andan och sedan gav ifrån sig ett litet skrik.
"Åh Helena, jag är så ledsen att jag inte hört av mig, det har hänt så mycket, det är sååå mycket jag måste berätta för dig!" svarar hon exhalterat.
"Ta det lugn lilla du! Du kan nog komma över en sväng, känner mig faktiskt riktigt pigg!" sa jag glatt i telefonen.

"Åhhh, jag kommer om en kvart! SKYNDAR MIG SOM ATTAN, vi ses snart älskling" svarade hon fort
"Okej, vi ses snart gumman!" svarade jag och klickade bort samtalet. Jag andades ut lite lätt och kände mig genast törstig. Jag satte mig upp i sängen och satte sedan ner fötterna på det kalla sjukhusgolvet, jag kände att jag behövde sätta på mig tofflorna som såklart låg på andra sidan rummet. Men jag sket i det, lat som jag var. När jag var påväg mot skåpet kände jag mig lite yr men struntade i det och tog sedan fram ett glas och halsade fort i mig ett glas med vatten. Jag hörde en lätt knackning och vände mig om, mamma stod i dörren med en bricka i famnen. 
"Jag tog med lite fika, om du var sugen alltså" sa hon lätt. Jag log mot henne och drog mig tillbaka till sängen och drog täcket över mig, jag frös nästan jämt. 
"Åh tack mamma, det var gulligt av dig" svarade jag medan mamma gick fram och la brickan på bordet bredvid sängen och satte sig själv på sängkanten och smekte lätt min kind. Jag log mot henne.
"Hur mår min ängel idag?" frågade hon. 
"Jag mår faktiskt riktigt bra, jag bjöd över Jenny faktiskt, jag hoppas det är okej?" sa jag sedan. Mamma nickade och log. 
"Ja det är klart hon får, speciellt om du mår såhär bra!" sa hon. Jag log mot henne och inspekterade henne lätt. Hon hade håret uppsatt i en slarvig toffs, hon var trött, det såg jag, hon hade stora mörka ringar under ögonen. Hon spenderade mestandels av tiden hon hade med mig här på sjukhuset. Vilket jag älskade, för jag skulle aldrig kunna vara utan henne. Alla gånger vi legat i min sjukhus säng och kollat på dåliga serier på sjukhusrums TVn jag hade, de gånger hon kommit in med fika till mig, de gånger hon hållt i min hand och sagt att allt kommer bli bra när jag hade som ondast. Jag skulle inte klarat mig utan henne. 
"Ät den här innan Jenny kommer, du har ju inte ätit frukost än" sa mamma och tog tag i en macka som låg på brickan hon ställt på bordet och gav den till mig.
"Tack mamma, jag är faktiskt riktigt hungrig" sa jag och tog mig för magen. Hon log lätt åt mig.
"Bra, jag går och ringer några jobbsamtal och så om det är okej?" svarade hon och kollade lugnt på mig.
"Ja mamma, det är lugnt, Jenny kommer snart och gör mig sällskap ändå" sa jag och gav henne ett stort leende, hon klappade mig lätt på huvudet och lämnade sedan rummet. Jag tuggade i mig mackan under tystnad och tänkte på vad Jenny behövde säga till mig, det lät viktigt. Ännu en knackning avbröt mina tankar och ett välkänt huvud stack in genom dörren. Jenny hade ett stort leende på läpparna och gick fram till sängen och kramade om mig hårt.
"Jag har saknat dig så min bästavän" viskade hon i mitt öra när hon höll om mig.
"Jag har saknat dig med" viskade jag tillbaka, hon släppte taget om mig och log. Jag hoppade upp i sängen så jag satte mig i skräddarställning, Jenny hoppade också upp och satte sig mittemot mig.
"Du ser riktigt pigg ut, mår du bättre?" frågade hon. Jag nickade och log.
"Ja, mycket bättre, jag tror verkligen jag är på bättringsvägen!" sa jag med glädje. 
"Va bra, för jag har verkligen saknat dig massor!" sa hon med ett stort leende på läpparna. Hon var så vacker. 
"Nå... du hade massor att berätta för mig?" frågade sedan nyfiket. Hon nickade.
"Ja.. men jag vet inte riktigt vart jag ska börja..." svarade hon lite halvt mumlande.
"Från början kanske?" sa jag och småskrattade, det drog till i hennes mungipor men hon blev snabbt allvarlig igen.
"Det är en lång historia..." sa hon sedan bekymrat. 
"Det är lugnt, jag kommer ändå inte här ifrån, har all tid i världen" svarade jag. Hon log lite men rynkan i hennes panna visade inte glädje.
"Okej, vi tar det kort... Det började med att Liam slutade svara på mina samtal och sms, jag började bli orolig, men ändå, han är med i X-factor, han kanske inte har tid, men sen ett tag efter det så såg jag en suddig bild på honom och nån tjej, tror hon var bakgrundsdansare... och ja... de kysstes" jag hörde hur hon fastnade på ordet kysstes. Jag la handen på hennes ben medan hon fortsatte prata.
"Jag ville själv inte tro det, så jag ville kolla om det var sant, så jag åkte till en livesändning, smet in backstage och letade efter honom, för att prata med honom, eller ja, skrika på honom. När jag väl såg honom stod han med den där tjejen, de stod och höll i varandras händer, och just då hade jag tänkt att gå fram och skälla ut honom, men..." Jag såg att hennes ögon var alldeles blanka, jag förstod henne att det var svårt att berätta. Hon ryckte på axlarna som om hon inte brydde sig, men det gjorde hon.
"Då kysstes dom, på riktigt, ingen suddig bild i tidningen, inget skvaller, utan jag såg det med mina egna ögon.." jag såg att en tår smet från hennes ena öga men hon var snabb att torka bort den. Hon tog ett lugnande andetag och fortsatte.
"Jag tänkte precis springa därifrån men just när jag vänder mig om springer jag in i ingen mindre än Niall, han tar mig till deras loge och jag berättar om allt som hänt och han visste redan om det, och sen berättade jag om dig... Så jag tror att båda vet att du ligger inne här..." jag nickade.
"Det är lugnt, de skulle få reda på det ändå" sa jag och gav henne ett lugnande leende. Hon log tillbaka och fortsatte.
"Niall var så förstående och han var så gullig och just då kände jag att mina känslor för honom kom tillbaka och ja, då kysstes vi istället." Jag drog häftigt efter andan.
"SÅ DU OCH NIALL KYSSTES!?" sa jag chockat. Jenny nickade medan hon kliade sig i nacken och smålog lite.
"Asså, ja.. Men det är inte allt.." sa hon
"FINNS DET MER!? asså det suger att jag missar allt bara för ajg är fast här" sa jag och lät lite tjurig. Jenny småskrattade åt mig men fortsatte sen.
"Mitt i kyssen ska såklart ingen mindre än Liam komma intågande genom dörren... Jag springer därifrån såklart, du vet hur jag är med att springa från saker, men Niall kommer efter mig, i alla fall efter ett tag, jag tror han snackade med Liam... Men han följer i alla fall med mig hem och han avslöjar att han alltid varit kär i mig, och ja, jag säger då samma sak sen kysser han mig igen, i regnet. GANSKA ROMANTISKT VA?" säger hon tillsist. Själv sitter jag där med hakan i knäet och kollar chockat på henne.
"Wow... Du har inte pratat med Liam nåt mer?" frågade jag. Hon skakade på huvudet.
"Nej, har inget att säga till honom ändå, om det är nåt får han komma till mig" svarade hon. Jag log mot henne, det var så min bästa vän ska låta. Vi fortsatte småprata om allt och inget, som vi alltid brukade. För en gångs skull kändes allt normalt. Men sen var Jenny tvungen att gå, och jag skulle bli ensam igen. 
Vi kramade om varandra, hårt, jag ville inte att hon skulle gå.
"Vi ses snart igen gumman, du får ta att bli frisk snart" sa Jenny tyst i mitt öra.
"Jag lovar, jag är snart ute härifrån, då är allt tillbaka som det ska vara" svarade jag. Hon släppte min omfamning och gick mot dörren, hon vinkade en sista gång innan hon stängde igen dörren. Jag lade mig ner i sängen och suckade. Nu kändes det sådär ensamt igen, det gjorde liksom ont... Eller vänta, nej, det gjorde verkligen ont på riktigt. Det var nåt som hände, jag har inte känt såhär innan, smärtan var nästan olidlig, det började svartna för ögonen, jag ville skrika men inget ljud kom ut. Vad var det som hände med mig!?

Vad händer egentligen med Helena?
Juste... NYTT KAPITEL!!!
Klockan är nu 05.11 och jag ska sova, orkar inte läsa igenom för eventuella stavfel och sånt, jag gör det imorn!
Hoppas ni tycker om det och vill ha en fortsättning, den kommer snart, har planerat i förväg vettni!
PUSS PÅ ER SOM LÄSER, lämna gärna en kommentar!
Nu tar vi limit på 7 kommentarer! ;)))

Jag vände mig om och tänkte precis springa därifrån men ett par armar fångade in mig och kramade om mig. Jag lät tårarna rinna på denna okända persons axel. Jag kände igen lukten på denna person, en sorts parfym, killparfym. Jag lät mina händer vila mot hans bröstkorg medan hans armar höll om mig. Efter ett tag av pinsam och högljudd gråt vände jag mitt huvud uppåt för att se vem som fått stå ut med mina tårar på sin axel.
När jag vänt huvudet uppåt möttes jag av ett par klarblåa ögon som lös av medlidande.

Niall.

~~~ 

Jenny's P.O.V

"N-n-iall?" sa jag chockat och torkade hysteriskt bort tårarna. Jag känner hans hand mot min handled som försöker torka bort tårarna. Han kollar bort mot Liam och hans ögon lyser av avsky.
"This is not the way for you to find out. He promised not to hurt you." väste Niall fortfarnde med blicken fäst mot Liam. Jag kollade på honom.
"You knew this?" frågade jag. Niall kollade ner i marken och nickade skamset. Du vet inte om du ska bli lättad eller inte. 
"Why didn't you tell me anything?" sa jag aningen stött. Han andades lugnt och flyttade sedan upp blicken mot mig.
"I didn't want to be the reason you were hurted, again." sa han säkert och kollade på mig. Hans ärlighet fick mig att dra efter andan en snabbis.
"Oh.." var det enda jag fick ur mig. Niall flyttade sin hand ner till min rygg och började gå åt motsatt håll som Liam, som fortfarande stod med henne, och inte märkt av oss. 
"Where are we going?" frågade jag när vi hade börjat röra på oss. 
"Somewhere away from him, and all this" sa han och jag antog att han menade allt folk som kramades och babblade på om dagens program. Han ledde ut mig till en lång och tyst korridor och sedan till ett rum där det satt en papperslapp fasttejpad på dörren. "One Direction" stod det. Han gick säkert in i det som såg ut som en vanlig loge och kollade sedan på mig.
"The boys wont be back for a while, so we can take it easy." sa han. Jag nickade och kollade runt, det var lite stökigt, men vad kunde jag tänka mig av 5 ungdomskillar. 
"Is it okay if I ehm.. use the bathroom? I must look like a total mess" sa jag och rodnade lite. 
"Yeah of course you can use it" sa han och pekade åt höger längre bort i rummet. Jag nickade och log och började gå ditåt. 
"And..." hörde jag Niall bakom mig, jag vände mig om och kollade på honom. "You don't look like a total mess, you're always beautiful" sa han och log. Jag kände hur jag började rodna och slog ner blicken i marken och började gå tillbaka till badrummet utan att säga nåt. När jag stängt dörren bakom mig gick jag fram till badrumsspegel och granskade mitt ansikte, mascararänder längs kinderna och blodsprängda ögon. Vacker var det ja, hah, dagens skämt. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett snabbt sms till mamma om att hon kunde åka och att jag kommer senare
Jag torkade bort mascaran och tog några djupa andetag och gick ut till Niall igen, han satt på en soffa med huvdet stödjandes på händerna. När han såg mig så satte han sig upprätt igen, jag visste inte om jag skulle sätta mig på en stol mitt emot eller om jag skulle slå mig ner bredvid honom. Jag bestämde mig för att sätta mig bredvid honom. Vi satt tysta ett tag innan Niall bröt tystnaden.
"I'm sorry you had to see it like that, I wanted him to tell you.. but... yeah I guess he didn't listen to me" sa Niall lite besviket.
"Well, I saw a blurry picture of them in a gossip magazine, I just wnated the truth, from him, and that's kinda what I got..." sa jag och suckade lätt.
"I just wish there is something I can do" sa Niall och kollade mig rakt i ögonen, han lät verkligen seriös. 
"Don't do the same mistake he did, okay?" sa jag och kollade på honom, sen kom på jag på att han typ gjort samma sak. Han verkade förstå och kollade skamset ner i golvet. 
"Sorry Niall, I didn't mean it like that" sa jag och la en hand på hans ben. Han kollade upp på mig och gav mig ett halvt leende. 
"It's okay" sa han och jag log lätt mot honom och tog bort handen från hans ben. Det blev tyst igen.
"How is everything back home?" frågade Niall tillslut.
"It's okay, it's kinda boring without you and Helena in school and..." jag avbröt mig själv, jag sa precis utan Helena. Jag fick panik och kände hur Niall tittade förvirrat på mig.
"Without Helena? what do you mean?" frågade Niall och kollade på mig. Jag kollade inte på honom utan blickade ner i marken.
"ehm, It's just, eh.. eh..." stammade jag fram, mina andetag blev snabbare och jag var rädd att jag skulle börja hyperventilera. Ögonlocken sved av tårarna som försökte tränga sig ut ur ögonen. Hjärnan sammarbetade inte och jag fick panik, vad ska jag göra? jag tog några andetag för att lugna mig, sedan tittade jag upp på Nialls förvirrade och oroliga ansikte.
"She.. Helena... she is in the hospital" viskade jag och tårarna började rinna ännu en gång. Nialls ögon spärrades upp och han drog efter andan.
"WHAT!?" sa han chockat. Jag kollade runt för att undvika hans blick ännu en gång, och jag kände hur tårarna gång på gång rullade ner för mina kinder, med blicken fäst åt sidan på väggen svarade jag.
"She has cancer". När jag sa det kände jag hur det bara föll, jag ville lägga mig i fosterställning och gråta tills allting var över, till det inte gjorde ont längre. Jag la huvudet i händerna och tårarna bara rann mer och mer, jag hulkade häftigt gång på gång och jag kände hur Niall slog armarna runt mig och la sitt huvud på min axel.
"Don't cry my dear, she will get through it, both you and me know she will" viskade han lugnande i mitt öra. Han nynnade lågt en låt jag inte kunde namnet på i mitt öra till mitt hulkande gått ner till snyftningar. Jag tittade upp efter att ha suttit framåtlutad med huvudet i händerna ett bra tag och kollade på Niall. Han log försiktigt mot mig och jag log försiktigt tillbaka. Jag la armarna om honom och gav honom en kram.
"Thank you" sa jag medan jag kramade om honom, han kramade till mig lite hårdare som svar. När jag släppt honom drog jag handen under ögonen och torkade bort tårarna som äntligen slutat rinna. Han iaktog mig och väntade nog på att jag skulle säga nånting. Jag la min hand på hans och kollade ännu en gång in i hans ögon.
"This is why I fell for you in the first place, cause you are so... wonderful, kind and beautiful, not just on the outside, but on the inside." sa jag och lutade mig lite framåt så mina läppar snuddade vid hans, jag väntade för att uppfatta hans reaktion. Och den var positiv, för han lutade sig närmare och tröck sina läppar mot mina. Efter så många tårar och efter allt det ledsna kände jag mig.. glad. Niall gjorde mig alltid glad har jag märkt nu.
Vi blev avbrutna av att någon slängde upp dörren och drog häftigt efter andan. Både jag och Niall särade på oss så fort vi kunde och kollade vem som stormat in. När de gyllenbruna ögonen mötte mina ville jag bara spy.
Han stod där fortfarande med ett chockat uttryck som syntes på hela hans kroppsspråk. Jag blev genast osäker på vad jag skulle göra. Panikartat ställde jag mig upp, började gå genom rummet, trängde mig förbi Liam, och började springa.

Niall's P.O.V

Jag ställde mig upp i chock när jag såg Jenny rusa ut ur rummet förbi Liam, jag visste inte im jag skulle stanna och snacka med Liam eller springa efter henne.
"What the fuck dude!?". Ljudet av Liams uppretade röst avbröt mina tankar om vad jag skulle göra.
"What? Why do you even care? You were just standing backstage snogging Danielle and now you are suddenly pissed? I don't get you" sa jag lugnt men ilskan bubblade upp inom mig.
"She is still my girlfriend!" svarade Liam ännu mer uppretat. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Liam, no.. just no.. You don't deserve her as your girlfriend, she just saw you cheat on her with some random girl she never heard of and you still call her YOUR girlfriend? you are a sick man Liam.." sa jag besviket.
"I was planning to tell her.. I just.." 
"I just what? didn't dare? or what? you were going to wait until x-factor was over?" avbröt jag honom. 
"Okay maybe I was to scared! But I wanted to tell her..." sa han och kollade ner i marken.
"And now you don't have too, cause she found out herself, and if you ask me... I think it's over between you now.." sa jag. När jag mötte Liams blick som han hade fäst på mig i stället för på marken såg han inte glad ut
"YOU WANTED THIS IN THE FIRST PLACE DIDN'T YOU?! JUST BECAUSE YOU ARE IN LOVE WITH HER" skrek han och pekade hotfullt på mig.
"What the fuck are you talking about Liam... I DIDN'T DO ANYTHING, I JUST TOOK CARE OF HER WHEN SHE NEEDED IT!" skrek jag tillbaka.
"THAT'S WHY YOU KISSED HER RIGHT IN FRONT OF ME? you are such a sweetheart aren't you" sa han spydigt till svars. Jag blev sjukt irriterad på hans attityd.
"Liam, just shut it, you don't know how she feels right now.." sa jag lugnt.
"Yeah and you do? you just know everything about her and care more about her than anyone else right?" sa han sarkastiskt. Nu blev jag riktigt förbannad.
"I know more than you do, and stop acting like a douche, you are better than that" svarade jag lugn och försökte hålla ilskan inne.
"Of course you know more, you think she is all yours anyway" sa han och ännu en gång lät han lika spydigt. Nej nu får det fan ta och räcka.
"NO LIAM LISTEN, SHE WANTS TO TALK TO ME CAUSE I'M THE ONLY ONE WHO IS LISTENING, HELENA IS IN THE HOSPITAL, AND SHE HAS CANCER, SHE SAID IT TO ME, AND NOT YOU, SO STOP BEING SUCH A DOUCHEBAG, BOTH TO HER AND TO ME, I'M FUCKING TIRED OF IT!!" skrek jag till honhom och stormade ut ur rummet. Jag kollade inte bakåt utan letade efter Jenny. Om jag visste rätt hade hon redan försvunnit ut. Jag sprang och letade efter närmaste utgång. När jag hade tryckt upp dörren i farten möttes jag av regn som föll ner från himlen. Jag började ropa hennes namn, högt, över gatorna. Jag behövde verkligen hitta henne. Helt plötsligt såg jag en tjej sitta på en bänk under en lyktstolpe, hennes hår var klistrat mot hennes ansikte av regnet och det ansiktet kände jag igen, såklart det var Jenny. Jag sprang fram och rörde lätt hennes axel. Hon ryckte till och kollade upp på mig.
"N-n-iall?" stammade hon lätt och ställde sig upp, hon var säkert iskall, hennes läppar var blå.
"We need to get you home, you are freezing!" sa jag och höll om hennes blöta lilla kropp. Jag tog samtidigt upp mobilen ur fickan och ringde en taxi som kunde hämta upp oss. Under tiden jag väntade på att taxin skulle komma höll jag om Jenny i tystnad, jag antar att hon var trött efter alla tårar och allt drama.
När taxin kom satte vi oss båda i baksätet och jag sa snabbt hennes hemadress och taxichaffören nickade och började köra mot Jennys hus. 
"He hates me don't he?" sa hon sedan för att bryta tystnaden.
"No Jenny, he doesn't, he hates himself for hurting you" svarade jag och tog tag i hennes hand. Hon kollade upp på mig och ett litet leende letades fram på hennes läppar. Det tystnade igen men jag släppte inte hennes hand. När vi kommit fram betalade jag taxichaffören och gav lite extra dessutom. Jag ledde Jenny till dörren och ställde  mig sedan framför henne och tog ett djupt andetag. 
"You know what Jenny? I've always been in love with you, even though you were togheter with Liam, I stilled liked you, and cared for you, and I was scared this would happend. You getting hurt, I hate to see you cry" sa jag sedan och kollade på henne.
"And I think... I've always been in love with you too, and that I just tried to hide it." sa hon och kollade rakt in i mina ögon. Sedan la jag armarna om hennes midja och placerade händerna på hennes svank, drog henne intill mig och kysste hennes blöta läppar i regnet som öste ner från himlen.

 

Grattis ni har nu fått ett nytt kapitel!
Förlåt att jag varit off, men har varit borta och sen har jag jobbat, men här är det!
KOMMENTERA SÅ JAG BLIR GLAD! :)

 I remember tears streaming down your face

When I said I'll never let you go
When all those shadows almost killed your light.
I remeber you said, "Don't leave me here alone"

Helena, låt inte mörkret ta ditt ljus.
Jag lämnar dig aldrig.
Min älskade ängel.

~~~ 

Jenny's P.O.V

Jag stod i köket med ett krampaktigt tag om dagstidningen. Jag ville skrika, gråta, slita tidningen i stycken, men allt jag kunde göra va att stå rakt upp och ner med tårar rinnande ner för mina kinder. Huvudrubriken på framsidan var som ett slag i magen.

"X-FACTOR LIAM FROM ONE DIRECTION KISS BACKGROUND DANCER DANIELLE BACKSTAGE"

Jag mådde ille bara av att se den rubriken, och den bilden, den var suddig, men man kunde urskilja två siluetter, en som defenitivt var Liam, det kunde jag se på långa vägar, och den andra, som var Danielle då, såg man också, hon hade stort hår och danskläder på sig, och man kunde urskilja, att de kysste varann. Jag kollade med avsky på bilden och slängde tidningen på golvet. Först Helena och nu det här, varför ska det hända mig? Jag stormade ut ur köket och upp på mitt rum, det var ju fredag och jag skulle iväg till skolan, utan Helena, utan Niall och utan Liam. Tanken på Liam fick mig att känna avsky, jag trodde att han älskade mig, men nej tydligen inte. Jag ville kronfrontera honom, jag ville skälla ut honom. Men han skulle aldrig svara på mina samtal eller sms... Då slog det mig. Han kan inte undvika mig om jag träffar honom, i verkligheten, face to face. Jag drog snabbt ur en outfit ur garderoben då jag fortfarande stod i pyjamas. Jag brydde mig inte längre, jag gick bara dit för jag måste. Jag drog på mig ett par jeans och en vanlig tunn vit t-shirt. Denna morgon var verkligen inte den bästa, behövde skynda mig för att inte komma försent. Jag sprang fram till spegeln och fixade fort till håret och torkade bort alla dumma tårar som torkat på mina kinder. Jag sket i sminket och sprang sedan ner för trappen och till hallen och drog på mig mina rosa converse, sedan skyndade jag mig ut och låste efter mig. Vinden blåste lätt i min tunna tröja och jag började jogga mot tunnelbana. När jag sprungit ner för trapporna så lämnade precis det tåget jag skulle med, jag svor tyst för mig själv och kollade när nästa skulle gå. Om 13 minuter, fasiken, då kommer jag försent till första lektionen. 

"Denna dagen kan fan inte bli värre" sa jag tyst för mig själv.

Och jag ångrar mig sjukt att jag sa så, denna dagen kunde bli värre. Mycket värre, det börjar med att jag är sen till första lektionen, och såklart har vi den suraste äldsta kvinnan som dessutom är från sverige som kollar på mig som om jag vore pesten själv. Till lunch blev det spyfisk som jag och Helena kallar det, vilket fick mig att tänka på Helena, vilket fick mig att gråta och storma ut från matsalen med tårar i ögonen, rakt in i min mentor som trodde jag hade psykproblem och ville skicka mig till skolkuratorn, musiklektionen var inställd och istället hade vi besök från ungdomsmottagningen, och allt sög bara för att Liam, Niall eller Helena INTE var där.

När jag kommit hem från denna helvetesdag sprang jag upp på mitt rum och stängde dörren och sjönk sakta ner till golvet. Jag klarade inte det här utan mina vänner. Och även om jag hade sån avsky för Liam just nu, önskade jag ändå att han var hemma. Jag hörde hur dörren där nere slogs igen och kollade sedan på klockan, var mamma redan hemma? Jag torkade fort tårarna och kollade mig i spegeln en snabbis. Jag gick ner och mötte mamma i hallen.

"Du var hemma tidigt för en gångs skull!" sa jag och log mot mamma.

"Ja, första gången chefen låter mig gå tidigt istället för att jobba över!" säger mamma och skrattar lätt. Jag går fram och kramar om henne. hårt.

"Har dagen varit bra?" frågar hon med ett leende på läpparna, jag känner att tårarna vill komma tillbaka men jag trycker ner gråten och klistrar på ett fejkar leende.

"Jodå, den var helt okej!" säger jag kort. Hon kollar på mig och klappar min kind.sedan går hon in till köket och börjar rota lite. Jag sväljer tungt och går efter henne.

"Du mamma, imorn så är det x-factor som vanligt, kan inte vi.. ja.. åka in och se det Live? Kanske kan träffa Liam och Niall backstage efter?" frågade jag mamma gulligt. Hon kollade tveksamt på mig men sen så började hon småle. 

"Du har ju faktiskt varit utan dem ett bra tag, jag förstår att du saknar dom..." saknar, yeah right. "Såå... det kan vi väl göra! MEN bara om du städar ditt rum idag!" sa hon lite retsamt. Jag log mot henne, men ändå kändes det helt botten.

"TACK MAMMA! jag går direkt till mitt rum och städar!" sa jag och sprang upp till mitt rum.

Jag stängde dörren och tänkte sedan efter...Vad fan ska jag säga till Liam?

LÖRDAG KVÄLL.

Jag satt i publiken, Liam visste inte att jag var här, jag hörde hans röst, jag såg dem Live för första gången, han och hans nya band, det var duktiga, det kan jag inte förneka. Men min hjärna var upptagen med vad jag skulle säga till Liam. Jag satt mest och stampade med foten att hela showen skulle vara över, dock satt mamma och diggade med till varenda bidrag. Jag tittade på mamma och log åt henne, hon såg fånig ut, hihi. Hjärnan kom tillbaka på samma bana igen och huvudet dunkade av alla tankar. 

När allting äntligen var slut började folk röra på sig och ställa sig upp för att gå. Jag kollade snabbt på mamma och hon förstod på en gång.

"Jag väntar i bilen, det är okej!" sa hon och började gå mot utgången som alla andra, själv så trotsade man strömmen och gick mot backstage ingången. Efter många om och men och oförskämda människor som inte kunde lyssna på ett "ursäkta" var jag framme. Jag gick snabbt fram till ingången och mötte en av vakterna, som jag dessutom kände igen från audition! Jag var nervös att jag inte skulle bli insläppt och jag gick med försiktiga steg framåt.

"Hello, ehm.. i'm just wondering, is there any chance I can come backstage for a few minutes, i'm Liam's g... Friend, bestfriend actually" sa jag och orden stockade sig i halsen. Han kollade granskande på mig en lång stund.

"are you a friend of Niall too?" frågade han tillslut, jag blev chockad av att han visste att jag var vän med Niall också.

"Yeah, actually I am!" sa jag snabbt, han tittade ännu en gång på mig och flyttade lite på sig.

"Then I guess you are Jenny, they've talked alot about you! Don't tell them I said that, i like to eavesdrop on one direction, they are fun guys" sa han och log. 

"Yes, i'm Jenny, and thank you for letting me in!" sa jag och log och gick snabbt förbi honom med långa steg. Det var ganska mörkt backstage och mina ögon försökte anpassa sig till mörkret. Jag gick längre in där det såg lite ljusare ut, och där jag hörde röster. Jag smyger mig fram och letar efter Liams ansikte, jag skulle känna igen det på tusen meters avstånd. Jag aktade mig för scenarbetare som sprang fram och tillbaka vilket gjorde mig nervös, vart ska jag egentligen? Jag gick in en bit till och såg de sedan.

först såg jag Liam, snett bakifrån, jag skymtade hans leende bakom luggen, men sen såg jag henne, den där tjejen, Danielle eller vad hon nu hette. Jag såg att de stod mitt emot varandra och småpratade, skrattade, höll i varandras händer. Jag var precis påväg att gå emot dom och skälla ut honom på plats, men alla ord och allt jag skulle sagt var helt borta, mina ben började nästan ge vika och tårarna fyllde mina ögon. De kysstes, precis som på bilden i tidningen, fast denna gången var det på riktigt.

Jag vände mig om och tänkte precis springa därifrån men ett par armar fångade in mig och kramade om mig. Jag lät tårarna rinna på denna okända persons axel. Jag kände igen lukten på denna person, en sorts parfym, killparfym. Jag lät mina händer vila mot hans bröstkorg medan hans armar höll om mig. Efter ett tag av pinsam och högljudd gråt vände jag mitt huvud uppåt för att se vem som fått stå ut med mina tårar på sin axel.

När jag vänt huvudet uppåt möttes jag av ett par klarblåa ögon som lös av medlidande.

Niall.

___

Vad händer nu måntro?

Hej mina kära läsare, trögt med kapitel då jag har haft sommarlov, men nu är mitt sommarlov TYP slut, ska upp till våran sommarstuga i en vecka(inget internet) sen åker jag till Kina och direkt efter Kina så jobbar jag till skolan börjar! Men jag ska försöka att klämma in något kapitel nån gång.

Men tills dess har ni detta, inte så bra... men vad tycker ni? :)